När jag hör ordet schack tänker jag på julafton, rent av tv-programmet som visas varje julafton klockan 15.00, Kalle Anka. Den där scenen när de är i tomtens verkstad och tomten doppar ner sin pensel i en burk med färg som redan är gul och svart. Drar ett drag och får ett perfekt schackbräde av färgen. Ingenting i livet är så perfekt, men på julen är allting möjligt.

Jag minns att under många år så spelade jag och min far schack varje julaftonskväll. Han lärde mig öppningsdrag, hur pjäserna kunde röra sig på spelbrädet och hur man lyckades få den andra personen schack-matt. Dessa stunder var speciella och varje gång jag tänker på julafton minns jag dessa stunder framför alla julklappar.

Det är minnena som jag vårdar mest, det är diskussionerna och ansiktsuttrycken som jag minns. Min far lade alltid pannan i en djup lite nedböjd blick när jag gjorde ett drag som förbluffade honom och jag vet att hans lilla gest var som en belöning för mig. Jag hade alltså lyckats med något som han inte kalkylerat med. Jag sa aldrig att han gjorde den där gesten, men jag visste att den var bättre än allt beröm i världen.

Att få uppleva schack som en aktivitet som både binder samman generationer men också skapar förutsättningar för att bli en bra strateg gör att jag har lärt andra spela schack. Jag är absolut ingen mästare, tror jag vinner någon mer gång än jag förlorar, men jag spelar för att skapa minnen, inte för att vinna. Det är diskussionerna kring bordet som är de man minns, självklart minns man de där fantastiska dragen som gjorde att man vann eller förlorade. Men att få dela hemligheter eller att lätta sitt hjärta är aldrig fel.

Jag älskar när man på somrarna kan spela schack i parken eller utanför biblioteket. Stora härliga pjäser som ska flyttas med hela kroppen. Även om jag minns hur ett lite schackbräde ser ut framför mig, glömmer jag bort allt vad upplägg och strategi gäller när jag spelar utomhus. Dessa stora pjäser är inte lika lätta att flytta på, du kan inte överblicka och planera strategiskt för nästa drag, man saknar det typiska fågelperspektivet. men det gör inget, det är aldrig en otrevlig stund när man spelar schack.

Självklart vill kanske motståndaren att det ska vara en tyst och behaglig stund när man spelar, och jag kan spela dessa partier också, älskar att spela med klocka och slå på den så att nästa motståndare nästan sätter i halsen. Det blir lite mer sport över det hela och vem vill inte få adrenalinet att pumpa och försöka finna den där vinnarskallen i sig. Att spela på tid, med så kort tid som möjligt per drag ökar inte bara pulsen utan man får också hjärnan att arbeta snabbare. Hjärnan försöker att analysera alla möjliga drag en motståndare kan göra.

Hur som helst. Jag älskar schack, älskar de karaktärer som utgör spelplanen och jag njuter till fullo av en god match än idag med min far. Fast jag tror han blivit smartare med åren eller så lät han mig bara vinna som liten.